Pingsten tjänar som en påminnelse om att Gud ger sin helige Ande till förstlingarna av sin andliga skörd.
Designpics
I processen att avslöja sin frälsningsplan för mänskligheten fastställde Gud sina årliga helgdagar kring skördetiderna i Mellanöstern (3 Mosebok 23:9-16; 2 Mosebok 23:14-16). Precis som hans folk skördade sina grödor kring dessa tre högtider, visar Guds helgdagar oss hur han skördar människor för evigt liv i sitt rike.
Helgdagarna har betydelser som bygger på varandra. Tillsammans avslöjar de gradvis hur Gud arbetar med mänskligheten.
Tidigare såg vi att påsken symboliserar att Kristus gav sig själv för oss så att våra synder kunde förlåtas och vi kunde bli frälsta från döden. Vi lärde oss också hur det osyrade brödets dagar lär oss att vi måste ta bort och undvika synd och istället lyda Gud i handlingar och attityder. Nästa högtid och helgdag, pingsten, bygger på denna viktiga grund.
Denna högtid är känd under flera namn som härstammar från dess betydelse och tidpunkt. Den kallas också skördefesten (2 Mos 23:16) och representerar de första frukterna (4 Mos 28:26) som skördades som resultat av arbetet hos dem som fullbordade vårens spannmålsskörd i det forna Israel (2 Mos 23:16).
Den kallas också veckofesten (2 Mos 34:22), ett namn som kommer från de sju veckor plus en dag (totalt 50 dagar) som räknas för att bestämma när denna högtid ska firas (3 Mos 23:16). På samma sätt kallas denna högtid i Nya testamentet, som skrevs på grekiska, för pingst (Pentekostos i originalet), vilket betyder ”femtio” (W.E. Vine, Vine’s Complete Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1985, ”Pentecost”).
Bland judar är det mest populära namnet på denna högtid veckofesten, eller Shavuot, på hebreiska. När de firar denna högtid minns många judar en av de största händelserna i historien, nämligen Guds uppenbarelse av lagen på berget Sinai.
Men pingsten symboliserar inte bara lagens givande, utan visar också – genom ett stort mirakel som inträffade under den första pingsten i den tidiga kyrkan – hur vi kan fortsätta att leva efter andemeningen med Guds lagar.
Pingstens gåva: den Helige Ande
Gud valde den första pingstdagen efter Jesu Kristi uppståndelse för att utgjuta sin helige Ande över 120 troende (Apg 1:15). ” När pingstdagen* var inne var de alla samlade i full enighet**. Då kom plötsligt ett dån från himlen, såsom när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Och tungor såsom av eld visade sig för dem, vilka fördelade sig och de satte sig på var och en av dem. Och de blev alla uppfyllda av den Helige Ande och började tala med andra tungomål, allteftersom Anden ingav dem att tala.”(Apostlagärningarna 2:1-4).
Talande ii olika språk inträffade när en folkmassa från många nationer samlades i Jerusalem, och varje besökare hörde lärjungarnas tal på sitt eget modersmål (Apostlagärningarna 2:6-11). Dessa häpnadsväckande händelser visade på den Helige Andes närvaro.
Först blev Jerusalems invånare som bevittnade detta mirakulösa fenomen förvånade, och några tillskrev de kristnas uttalanden som om de var berusade (Apostlagärningarna 2:12-13). Aposteln Petrus, nu fylld av den Helige Ande, förklarade djärvt händelsen för folkmassan som en uppfyllelse av Joels profetia: “Och det ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud: Jag ska utgjuta av min Ande över allt kött, “ (Apostlagärningarna 2:17; Joel 2:28).
Petrus förklarade hur hans åhörare också kunde ta emot denna Ande: “Då sa Petrus till dem: Omvänd* er och låt var och en av er döpa sig i Jesu Kristi namn till syndernas förlåtelse och ni ska få den Helige Andes gåva. För åt er är löftet givet och åt era barn och åt alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud ska kalla.” (Apostlagärningarna 2:38-39).
Gud använde dessa mirakel och Peters predikan för att på en dag lägga 3 000 människor till sin församling. Dessa omvända döptes alla och tog emot den Helige Ande (Apostlagärningarna 2:40-41). Från denna avgörande punkt har Guds Ande varit tillgänglig för alla som verkligen omvänder sig och döps på rätt sätt. Pingstdagen eller pingsthögtiden är en årlig påminnelse om att Gud utgöt sin Ande för att upprätta sin kyrka, den grupp av troende som leds av hans Ande.
Varför vi behöver Guds Ande
Mänskligt sett, oavsett hur hårt vi försöker, syndar vi ändå (1 Kungaboken 8:46; Romarbrevet 3:23). Gud erkände denna inneboende svaghet hos mänskligheten och beklagade sig i 5 Mosebok 5:29: säger Gud: “O, att de hade ett sådant hjärta, att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud, för att det skulle gå dem väl och deras barn för evigt.”
Här förklarar Gud att mänskligheten har problem med att förstå andliga saker. Akademisk kunskap om lagen gör oss inte i stånd att tänka som Gud. Att bli gudfruktiga i våra tankar, attityder och handlingar ligger bortom förståelsen och förmågan hos män och kvinnor utan en ytterligare ingrediens – Guds Ande.
Guds sätt att tänka ger fred, lycka och omtanke om andra. Jesus berömde en religiös lärd som korrekt citerade kärnan i Guds lag: “Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” (Lukas 10:27). Denne man citerade 5 Mosebok 6:5 och 3 Mosebok 19:18, från två böcker i Moseböckerna (de fem första böckerna i Gamla testamentet). Jesus bekräftade här att Gamla testamentets skrifter bygger på dessa två uttryck av villkorslös kärlek. (Matteus 22:40).
Kärnan i Guds lag är kärlek (Romarbrevet 13:8-10; 1 Tessalonikerbrevet 4:9). Gud gav oss sina bud eftersom han älskar oss. I ett brev till kristna som hade Guds Ande skrev Johannes: ““Därigenom vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, för detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga” (1 Johannes 5:2-3).
Eftersom Guds Ande nu bodde i kyrkan kunde dess medlemmar uttrycka äkta kärlek. “Ett nytt bud ger jag er,” hade Jesus sagt: “att ni ska älska varandra. Såsom jag har älskat er så ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, ska alla genom det förstå att ni är mina lärjungar.” (Johannes 13:34-35). Guds gåva av den helige Ande på pingstdagen gjorde det möjligt för kyrkan att fullt ut uttrycka Guds bud om kärlek.
Jesus Kristus: den första frukten av evigt liv
Första frukterna är de första jordbruksprodukterna som mognar. I hela Bibeln använder Gud analogin med skörden – och särskilt på pingstdagen, första frukterna – för att illustrera aspekter av sin frälsningsplan. Israel firade denna dag i slutet av våren efter skörden av korn och vete. En särskild offergåva av det första mogna spannmålet under det osyrade brödets dagar, kallad viftoffret, markerade början på skörden, som fortsatte under de följande 50 dagarna och ledde fram till pingsten (3 Mosebok 23:11). Denna vårskörd var förstlingen av det årliga jordbrukscykeln.
En av de första lärdomarna från skörden i Nya testamentet är att Jesus Kristus “har uppstått från de döda och har blivit* förstlingen av de som somnat in.” (1 Korintherbrevet 15:20). Viftoffret representerade Jesus Kristus, som var den “förstfödde framför allt skapat. Och han är huvudet för kroppen, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda,” (Kolosserbrevet 1:15, 18). Han presenterade sig för Gud Fadern på söndagen efter sin uppståndelse, samma dag under det osyrade brödets dagar då den första skörden från vårskörden skulle viftas inför Gud.
Tidigt på veckans första dag, medan det fortfarande var mörkt och efter att Jesus redan hade uppstått (Johannes 20:1), kom Maria Magdalena till hans grav och upptäckte att stenen framför den redan hade rullats bort. Hon sprang för att berätta för Petrus och Johannes att Jesus inte längre var i sin grav. De två männen skyndade sig för att se efter och konstaterade att Jesu kropp var borta (Johannes 20:2-10). Maria återvände också och efter att Petrus och Johannes hade gått stod hon utanför graven (Johannes 20:11). Medan hon grät uppenbarade sig Jesus för henne, men han lät henne inte hålla fast honom, eftersom han ” har ännu inte farit upp till min* Fader” (Johannes 20:17).
Senare samma dag uppenbarade sig Jesus igen. Denna gång lät han vissa kvinnor hålla fast honom (Matteus 28:9). Hans egna ord visar att mellan det att Maria Magdalena såg honom och det att han lät kvinnorna ta tag i honom, hade han stigit upp till Fadern och blivit accepterad av honom.
Den vårskördeceremoni som Gud gav det forna Israel representerar således Jesus Kristus acceptans av sin Fader som “förstlingen av de som somnat in.” (1 Korintherbrevet 15:20).
Kyrkan som första frukterna
Romarbrevet 8:29 talar om Jesus Kristus som ”den förstfödde bland många bröder”. Men den nytestamentliga kyrkan betraktas också som förstlingar. När Jakob talar om Fadern säger han: Efter sin vilja har han fött oss genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstlingsfrukt bland dem han skapat. ” (Jakob 1:18).
Guds Ande i oss identifierar oss och helgar oss – skiljer oss åt som kristna,: “Men om någon inte har Kristi Ande så tillhör han inte honom” (Romarbrevet 8:9 “för alla de som leds av Guds Ande är Guds söner.” Romarbrevet 8:14).
Paulus hänvisade också till kyrkans medlemmar som dem “som har Andens förstlingsfrukt” (Romarbrevet 8:23). Han hänvisade till flera kristna från det första århundradet som Guds kallelses förstlingar (Romarbrevet 16:5; 1 Korinthierbrevet 16:15).
Betydelsen av att Bibelns författare kallar dessa Guds människor för förstlingar blir tydlig när vi betraktar Johannes 14:6. Här säger Jesus: “Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”
Hur många har genom århundradena verkligen accepterat och praktiserat den livsstil som Jesus lärde ut och levde efter? Än i dag har många människor helt enkelt aldrig hört mycket, om ens något, om Jesus Kristus. Hur kommer Gud att erbjuda dem frälsning?
Få människor förstår att Gud följer en systematisk plan, symboliserad av Hans heliga dagar, för att frälsa hela mänskligheten genom att erbjuda alla människor evigt liv i Hans rike. I denna värld befinner vi oss bara i början av skörden för Guds rike.
Aposteln Paulus förstod detta: ….”Men nu har Kristus uppstått från de döda och har blivit* förstlingen av de som somnat in … För såsom alla dör i Adam, så ska också alla i Kristus göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen, sedan de som tillhör Kristus vid hans återkomst.” (1 Korinthierbrevet 15:20, 1 Korinthierbrevet 15:22-23). Alla som nu är kallade och utvalda av Gud ingår tillsammans med Kristus som Guds förstlingar.
Bibeln lär oss att Gud måste kalla människor (Johannes 6:44; Johannes 6:63). Vår Skapare bestämmer därför tidpunkten för sin skörd. När Gud grundade sin kyrka genom att ge sin Ande till troende på pingstdagen, 50 dagar efter Jesu uppståndelse, utvidgade han sin andliga skörd. Det var början på det som Joel profeterade, att Gud slutligen skulle utgjuta sin Ande över ”allt kött” (Joel 2:28-29; Apg 2:14-17).
Den helige Ande i verket
Den helige Andes ankomst förändrade dramatiskt de tidiga kristnas liv. Apostlagärningarna är fylld av berättelser om den tidiga kyrkans anmärkningsvärda andliga inflytande på det omgivande samhället. Förvandlingen var så uppenbar att icke-troende anklagade de kristna för att: “som har uppviglat hela världen” (Apostlagärningarna 17:6). Sådan var den dynamiska, mirakulösa kraften hos den Helige Ande.
För att fullt ut förstå hur Guds Ande kan verka i våra liv måste vi förstå vad den Helige Ande är. Det är inte en person som tillsammans med Gud Fadern och Kristus Sonen bildar en ”helig treenighet”. I Skriften beskrivs den Helige Ande som Guds kraft som verkar i våra liv (Apostlagärningarna 1:8; Romarbrevet 15:13, Romarbrevet 15:19), samma kraft som verkade i Jesu Kristi tjänst (Lukas 4:14; Apostlagärningarna 10:38). (För att lära dig mer om vad den Helige Ande är, läs våra kostnadsfria bibelstudiematerial Förvandla ditt liv: Omvändelsens process, Vem är Gud? och Är Gud en treenighet?)
Denna gudomliga kraft gör det möjligt för oss att ”drivas av Guds Ande” (Rom 8:14). Det var samma kraft som förvandlade de första kristnas liv och som verkar i kyrkan idag. Paulus sa till Timoteus att Guds Ande är inte en : “modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och det sunda sinnets* ande.” (2 Tim 1:7).
Pingsten tjänar som en årlig påminnelse om att vår Skapare fortfarande gör underverk och ger sin Ande till dem som är kallade att vara förstlingen av hans andliga skörd, och ger dem kraft att utföra hans verk i denna värld.