Artikel

Rädsla kontra tro

8 september 2026

Dan Dowd

Läsningstid: 10 minuter

Den ursprungliga engelskspråkiga artikeln publicerades i: Beyond Today Magazine: Oct-Jan 2026/2027

Många saker i livet kan få oss att känna rädsla. Men är det vad Gud avsåg? Och vilken roll bör tron spela när vi formar vår framtidsvision?


Tro är ett populärt bibliskt ämne inom den kristna gemenskapen. Ändå kan vi ibland uppleva att vi saknar tro. Och även om vi har den kan vi ändå känna att vi behöver mer av den.

Vad är tro? Det är utan tvekan förtröstan på Gud. Det är ståndaktighet. Det är att överlämna vår vilja. Men det sträcker sig längre än så.

I Hebreerbrevet 11 beskrivs många exempel på människor som levde liv präglade av stor tro. Hur kan vi få en tro som dessa män och kvinnor?

En viktig aspekt av vår trosvandring som vi inte ofta talar om är den mycket verkliga mänskliga benägenheten att känna rädsla.

Varför känner vi rädsla?

I vår strävan att vända oss bort från synden får vi inte vara rädda. Gud leder oss inte till att vara rädda, men Han kan tillåta situationer som gör oss obekväma. Delvis hjälper detta oss att lära oss att verkligen lita på Honom, att ha tro på att Han kommer att befria oss från synd och svåra tider – att Han kommer att leda oss till evigt liv och föra oss till en plats där det inte finns någon rädsla. Sambandet mellan att vara fri från rädsla och att ha fullständig tro på Gud är en viktig del av vår kallelse.

Om du befinner dig mitt i något svårt och någon säger: ”Var inte rädd”, försvinner då rädslan automatiskt? Nej. Tvärtom blir den ofta värre. Men Gud säger oss att vi inte har någon anledning att frukta, inte ens under de allra svåraste omständigheterna.

När israeliterna till exempel var instängda mellan egyptierna och Röda havet, sade Mose till Israels folk: ”Stå stilla och se HERRENS frälsning” (2 Mosebok 14:13). Den sortens tankesätt strider mot våra mänskliga tendenser när vi befinner oss mitt i svårigheter. Normalt skulle vi kanske försöka fly och ta oss till en säker plats.

”Var starka och frimodiga, frukta inte och var inte heller förskräckta”, sade Gud till israeliterna genom Mose i 5 Mosebok 31:6. Mose blev sedan ytterligare inspirerad att uppmana Josua att ha samma styrka och mod (verserna 7–8). Gud sade samma sak direkt till Josua i det inledande kapitlet i Josuas bok. Även Guds utsedda ledare kan sakna styrka eller mod i ett ögonblick av rädsla.

Vad gör rädslan med oss?

Mänsklig rädsla får oss att oroa oss och reagera negativt på det okända. Vi oroar oss för osäkerheten och blir överväldigade. Men som Jesus Kristus påminner oss om förändrar oro ingenting: ”Vem är den bland er, som med sin omsorg förmår lägga en aln till sin livslängd?” (Matteus 6:27). Att lita på Gud vilar i vissheten om att Han har kontrollen. Då agerar vi därefter, övertygade om att vi är en del av den övergripande plan som Han utarbetar.

I 1 Kungaboken 18 läser vi om den stora kraftmätningen på berget Karmel mellan profeten Elia och de 450 Baal-profeterna som rådgav Israels kung Ahab. Elia utmanar dem: Vem kan förbränna offret med eld, den Evige Guden eller Baal? Gud visar sin makt efter en kort bön från Elia.

Elia griper sedan tillfället i akt och frågar israeliterna vem de ska tjäna. De förklarar att den sanne Guden är Gud, och Elia uppmanar dem att döda de samlade Baalsprofeterna. Ahab är en svag kung som påverkas till mycket felaktiga vägar av sin hedniska hustru Isebel. När hon får höra om de hedniska prästernas död svär hon att döda Elia.

Vad gör Elia? Han börjar inte med att be till Gud om befrielse. Istället reagerar han av rädsla. Han springer mer än 100 miles och tar sig inte bara ut ur staden, utan ut ur landet till Beersheba långt söderut (1 Kungaboken 19:3). Han tror att ju längre bort han kommer, desto bättre kommer det att bli. Efter denna långa resa sätter han sig under ett träd och ber äntligen. Inte för att Gud ska stärka honom, inte för att Gud ska visa honom vad han ska göra, inte för att Gud ska utkämpa denna strid åt honom. Nej, istället ber han om att få dö. Elia har vid detta laget gett efter för rädslan och gett upp.

Vi finner Guds barmhärtighet och tålamod även under dessa omständigheter. Mitt i en prövning eller stor svårighet tänker vi oftast inte klart. Vi behöver perspektiv. I Elias fall sänder Gud en ängel för att ge honom mat flera gånger. Han fortsätter sedan, stärkt av den maten, ytterligare 40 dagar och 40 nätter ner till berget Horeb – det vill säga berget Sinai (1 Kungaboken 19:8). Gud frågar honom då: ”Vad gör du här, Elia?” (vers 9).

Elia tyckte förmodligen att det var en löjlig fråga. Han säger i princip till Gud: Ser du inte vad jag går igenom här? Han rättfärdigar sin rädsla. Gud visar då Elia att han har fel perspektiv på situationen.

I fantastiska kraftuppvisningar sänder Gud en stark vind, en jordbävning och en eld. Men sedan kommer Han till Elia med en stilla, svag röst och frågar än en gång: ”Vad gör du här, Elia?” (vers 13). Frågan är avsedd att få Elia att återfå fokus och ge honom rätt perspektiv. Gud visste vad som pågick, men Elia såg det inte. Allt han såg var de svårigheter som låg framför honom.

Därefter uppmanade Gud Elia att gå vidare till det andra uppdrag Han hade åt honom. Gud visade Elia att Hans verk inte skulle bestå av mäktiga ting som jordbävningar eller eldsvådor. Det var den stilla, svaga rösten. Gud hjälpte Elia att justera sitt perspektiv och gå vidare, genom att handla i tro snarare än i rädsla.

Att justera vårt eget perspektiv

Mänsklig rädsla kommer ofta från osäkerhet. Till viss del är det förståeligt. Eftersom vi är människor fokuserar vi på det fysiska – det vi kan se, känna, smaka och så vidare. När vi inte har den fysiska informationen kan det vara mycket oroande.

I Lukas 12:4 erbjöd Kristus ett annat perspektiv:

”Och jag säger till er, mina vänner: Frukta inte för dem som dödar kroppen …” Kan ni föreställa er folkmassans reaktion, särskilt som judar som levde under romersk ockupation? De måste ha tänkt: Skojar du med mig? Varför skulle jag inte frukta det?

Kristus hade en annan synvinkel. Han fortsatte med att förklara att om någon dödar dig, finns det inget mer den personen kan göra för att skada dig. Vi kanske inte tycker att det är särskilt tröstande. Men när du är död kan du inte känna smärta och det finns inget lidande. Alla dina bekymmer ligger bakom dig.

Kristus ger det rätta perspektivet i vers 5 när han säger: ”Men jag vill visa er vem ni ska frukta: Frukta honom, som sedan han har dödat, har makt att kasta i helvetet [Gehenna]; ja, jag säger er: Honom ska ni frukta!” Han talar förstås om att frukta Gud.

Ska vi frukta Gud? Ja och nej. Vi ska frukta vad Gud kan göra, men inte vem han är. Vi behöver inte frukta honom på grund av osäkerhet om vad han säger eller ber oss att göra. Däremot ska vi frukta konsekvenserna av att ignorera dessa saker. Gud kan permanent göra slut på vår existens. Människor kan bara ta våra fysiska liv här och nu. Att förstå detta ger oss ett helt annat perspektiv.

En långsiktig vision

Hur når vi en punkt där vi har en tro som Elia? Förutom att justera vårt perspektiv måste vi se saker och ting på lång sikt.

När Jesus bad till Fadern natten innan han dödades, svettades han blod. Den stress han utsattes för när han underkastade sig var oerhörd. I Hebreerbrevet 5:7 står det att han bad ”till den som kunde frälsa honom från döden. Och han blev bönhörd för sin gudsfruktans skull.” Jesus fruktade varken den fysiska döden på korset eller den eviga döden. Han visste att han skulle dö eftersom han delade den långsiktiga visionen om den övergripande planen med sin Fader.

Han kom för att offra sitt syndfria liv så att vi skulle kunna ta emot den Helige Ande efter omvändelse och dop och därmed få frälsningens gåva. Men lägg märke till att dessa böner blev hörda på grund av hans gudsfruktan. Young’s Literal Translation uttrycker det så här: ”efter att ha blivit hörd med avseende på det han fruktade.” Kristus underkastade sig det han med rätta fruktade och vördade.

I Apostlagärningarna 7 ser vi en annan häpnadsväckande berättelse om tro som segrar över rädsla när diakonen Stefanus stenas. Stening skulle krossa ben, slita sönder kött och döda människor. Det handlar om stenar som är så stora att de måste lyftas, inte bara kastas eller slängas.

Stefanus går igenom Israels historia och kopplar sedan in den på ett personligt plan. Hans åhörare är mycket arga på honom och vill inte höra hur de liknar sina förfäder i sitt motstånd mot Gud. Knästående under stenkastningen från de församlade ropar han till Gud: ”Ställ dem inte till svars för denna synd”, och dör omedelbart (vers 60).

Hur kan en människa gå igenom en sådan händelse och ändå behålla sin frid? Det handlar om att ha rätt synsätt. Om vi bara tänker på här och nu tenderar vi att fokusera på hur orättvist allt är och på allt det vi inte har. Detta leder till rädsla och ilska.

I Hebreerbrevet 11:13–15 läser vi om dem som troget följde Gud i det förflutna: ”I tron har alla dessa dött utan att ha fått vad som var utlovat. De hade bara sett det i fjärran och trott på det och hälsat det och bekänt att de var gäster och främlingar på jorden. För de som säger så visar att de söker ett hemland. Och, i sanning, om de hade menat det land som de kommit ifrån, så hade de haft tid att vända tillbaka.” Även vi måste ha en bild i våra sinnen av något större – en bättre framtid.

Vilken vision motiverar dig? Alltför ofta kan vi fastna i rädsla och inte veta vad vi ska göra. Livets utmaningar kan verka oöverstigliga. Det kan se ut som om vi inte har några alternativ.

Jämför detta med den inställning vi borde ha. Om vi har en tydlig framsyn om vad Gud håller på att utforma i våra liv, kommer vi att hålla i minnet att Gud har kontrollen och att ingenting kan hindra Honom från att fullborda Sina syften. Oavsett omständigheterna, eller till och med vad det omedelbara resultatet kan bli, kan vi med tillförsikt veta att Han förverkligar Sin frälsningsplan. Vi behöver bara underkasta oss Honom, och det kan vi göra med Hans hjälp.

Det är visionen. Allt däremellan är helt enkelt något som måste genomgås för att nå dit. Det leder till en helt annan inställning till livet än att betrakta allt vi ser just nu som ett oöverstigligt hinder.

I Jesaja 12:2 skriver Jesaja: ”Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, för HERREN [en förkortad form av det gudomliga namnet], HERREN är min starkhet och min lovsång. Han har blivit min frälsning.’”

Stanna upp och fundera över detta. Vanligtvis är den mänskliga reaktionen när vi står inför ett svårt problem att försöka lösa det. Vi blir då rädda eller oroliga när vi inte klarar det.

Jesaja påminner oss om att vi ska erkänna vem vår styrka är. Det är Gud. Om vi litar på att Gud är den styrka vi behöver, kan vi faktiskt slappna av och ha förtröstan på att vad som än händer kommer det i slutändan att leda till det bästa (Romarbrevet 8:28). Vi kan ha tro på att oavsett hur lång tid det tar, oavsett hur det går, oavsett vilket resultatet blir, så är Gud där.

Hans plan förverkligas, inte bara för mänskligheten som helhet, utan för oss på individnivå. Gud blir vår frälsning när vi gör vår del. Vi måste omvända oss, låta oss döpas och ta emot Hans Ande, men utöver det måste vi förbli i gemenskap med Honom.

Med Hans hjälp kan vi, mitt i prövningarna, fortsätta framåt. I Psalm 57:2 skrev David: ”Förbarma dig över mig, o Gud, förbarma dig över mig! För på dig förtröstar min själ.”

Vi tror att vi litar på Gud, och vi säger att vi litar på Gud, men plötsligt står vi inför något vi inte förstår eller inte vill acceptera. Under sådana stunder får du inte ge upp visionen eller sluta lita på Gud.

Tron segrar över rädslan

När vi ser tillbaka på de forntida israeliternas exempel kan vi se hur de glömde bort Gud och hamnade i fruktansvärda katastrofer fyllda av stor rädsla. Men i sin barmhärtighet räddade Gud dem. Deras exempel påminner oss om att vi inte bara kan titta på det som ligger direkt framför oss. Vi måste se på vad Gud erbjuder – Hans helhetsbild av vår framtid.

Stämmer din vision överens med Hans?

Det betyder inte att vi inte ibland kommer att känna rädsla. Men vi bör alltid komma ihåg varför visionen är viktig. Det kortsiktiga kommer inte att vara för evigt. Gud visar sin hand i våra liv gång på gång. Han är vår tillflykt och styrka. Med Honom är vår framtid trygg.

I Lukas 12:32 läser vi: ”Frukta inte du lilla hjord, för det är er Faders goda vilja att ge er riket.”

Gud genomför inte sin plan för mänskligheten motvilligt. Det är Hans välbehag. Han önskar att vi ska nå Hans rike. Det är Hans vision.

Vad vi än möter i livet, var inte rädda, utan lita istället på Gud med stor tro medan vi ser fram emot hans rike.

Bibelcitat hämtade från Reformationsbibeln, (Alternativ – Kyrkobibeln 1917) genomgående, om inte annat anges.


Översatt från engelska med hjälp av DeepL. Dokument förberedda för översättning av Bill Turnblad. Granskning av bibeltexterna av Sharon Shiver. Korrekturläsning och slutredigering i Ulf Ståhle.

Du kan svara nu. Skriv till oss på info@ucgeurope.org för att få mer information.