23 december 2020
Terri E.
Läsningstid: 11 minuter
Denna artikel publicerades ursprungligen i tidskriften Beyond Today Magazine: Jan-Feb 2021
I juli-augusti-numret 2020 av Beyond Today diskuterade vi olika sätt att hantera utmattning. Här diskuterar vi hur vi kan hjälpa andra som står inför samma kamp.
En eftermiddag för flera år sedan åkte jag för att hämta våra söner från skolan. Det var en strålande solig dag, och deras humör verkade stämma överens med vädret när de kom springande för att möta mig med leenden och livlighet. De pratade oavbrutet hela vägen hem. Men när vi svängde in i garaget hördes plötsligt en liten, sorgsen röst från baksätet som sa till mig: ”Mamma, jag kanske ler på utsidan, men jag ler inte på insidan.”
Oj. Räck upp handen om du någonsin har gjort dig skyldig till att sätta på dig ett leende för att dölja de djupa känslor som bubblar under ytan!
Och tvärtom, har ni någonsin varit i en situation där ni missat alla signaler som andra kanske har gett om att allt inte står rätt till, i tron att bakom varje leende döljer sig ett helt och hållet hjärta? Har ni fått en aning om någons svårigheter men senare insett att ni inte hade förstått situationens allvar? Eller har ni känt den utmattade och trötta andan hos en annan person men helt enkelt känt er otillräckligt rustade för att hjälpa till?
Chansen är stor att dina svar på dessa frågor är ja, ja och ja.
Med perspektiv från båda sidor av detta, inklusive att jag själv har behövt omvårdnad i många år, vill jag dela med mig av några grundläggande principer för att hjälpa dem bland oss som är utmattade. Min förhoppning är att vi som gemenskap ska bli bättre rustade att stärka varandra med förståelse och kärlek.
Tänk på hur aposteln Paulus beskrev sitt förhållningssätt gentemot andra medlemmar i Guds kyrka: ”I stället var vi milda bland er, som när en mor sköter om sina barn. Så ville vi i innerlig kärlek till er inte bara ge er Guds evangelium utan också våra egna liv, eftersom ni hade blivit så kära för oss” (1 Tessalonikerbrevet 2:7–8, kursivering tillagd genomgående).
Vårda med praktisk hjälp och mildhet
Kort efter att ha varit inblandad i en av Bibelns mest intensiva och dramatiska händelser (1 Kungaboken 18:39–40), som resulterade i en mycket tydlig moralisk seger, flydde profeten Elia i rädsla för sitt liv i ungefär 100 miles. I djup förtvivlan vandrade han sedan ensam ytterligare en dagsresa ut i öknen innan han slängde sig ner under ett träd. Då bad Elia Gud att befria honom från hans lidande: ”Det är nog. Ta nu, o HERRE, mitt liv” (1 Kungaboken 19:1–4).
Ibland kan även mycket goda människor känna sig oförmögna att hantera de utmaningar de står inför och orkar inte med den påfrestning det innebär att ständigt möta svårigheter.
Vad var Guds svar? Han tog hand om sin profet genom att ge honom näring. Inte en gång utan två gånger, medan Elia sov, sände Gud en ängel med mat och dryck för att uppmuntra och återupprätta honom fysiskt. Därefter begav sig Elia vidare för att möta Herren på berget Horeb, ett annat namn för berget Sinai. Denna plats var välkänd i Israels historia. Det var där folket ingick förbund med Gud och där Mose hade befunnit sig i Guds omedelbara närvaro.
Här fanns en påminnelse om Guds särskilda förhållande till sitt folk och deras ansvar gentemot honom. Kanske förstod Gud den koppling som Elia skulle känna till honom på denna plats och att den skulle bidra till att återupprätta hans ande känslomässigt. Hur det än var, så tjänade Herren Elia på ett mycket personligt och ömt sätt när han väl var där – med ”en stilla lågmäld röst” (vers 12).
Efter detta möte var Elia redo att fortsätta sin tjänst för Gud.
Vilka lärdomar kan vi dra av detta? Att döma en utmattad person utifrån hans eller hennes känslomässiga tillstånd är inte till någon hjälp (man tänker på berättelsen om Job!), och ibland är det inte ord som behövs. Men att identifiera de mest grundläggande behoven – som en utmattad person ofta kan förbise – och erbjuda dem på ett fat av ömhet och omtanke är just det stöd som behövs mest. Utmattade människor behöver helt enkelt veta att de inte är ensamma och att de inte är så isolerade som de kanske känner sig – att andra faktiskt ser efter dem!
Praktiska sätt att hjälpa
Efter att ha talat med många personer som befinner sig mitt i pågående och livsförändrande svårigheter har jag sammanställt en kort lista över praktiska sätt att hjälpa andra med fysisk återhämtning, bland annat:
• Hjälpa till att skjutsa deras barn till skolan eller bistå med andra transportbehov.
• Skicka ett omsorgspaket eller ett presentkort till en restaurang.
• Skicka ett kort med ett personligt skrivet meddelande inuti.
• Ta med en hemlagad måltid att äta tillsammans om de inte kan ta sig till ditt hem.
• Lämna förbi lite uppmuntrande läsmaterial.
• Ringa dem.
• Klippa deras gräsmatta och beskära deras rosenbuskar eller andra växter.
• Erbjud dig omtänksamt att hålla en plats åt dem i den bakre raden vid gudstjänsterna om du vet att stora folksamlingar känns överväldigande för dem.
• Tillbringa en sabbatsmorgon med dem över en kopp kaffe eller te.
• Leverera en blomkruka till deras uteplats.
• Komma överens med flera gemensamma vänner om att be regelbundet och specifikt för dem.
Vårda med bön
När människor är trötta och kämpar är det lätt för dem att förlora perspektivet och känna sig övergivna, vilket gör det svårt för dem att minnas Guds löften. Helen Keller, en enastående kvinna som råkar vara en av mina favoritfigurer bland historiska inspirationskällor, sa: ”Det enda som är värre än att vara blind är att ha syn men ingen vision.”
I svåra stunder slår vår fiende ofta till och utnyttjar en utmattad persons svaghet i både ande och kropp – och det är lätt att förlora rätt perspektiv. Många av oss känner till Paulus ord i Efesierbrevet 6:10–18 om att ta på sig Guds andliga rustning i vår kristna kamp för att leva enligt Guds vilja. Det är intressant att han avslutar avsnittet med följande: “Under all bön och åkallan, be alltid i Anden. Och vaka med all uthållighet och bön för alla de heliga”.
Har du någonsin funderat på att vi, förutom att beväpna oss själva, i bön kan be Gud att beväpna andra också? Det kan finnas dagar då våra bröder och systrar i Kristus behöver våra specifika böner och uppmuntrande hjälp, till exempel:
• Din hjälp att spänna fast deras sanningens bälte. Varför? För att deras egna tankar ibland tar dem till fånga och ljuger för dem. Våra egna tankar leder oss alltför ofta på avvägar. Men Jesus Kristus lovade att Guds Helige Ande ”ska leda er till hela sanningen” (Joh 16:13).
• Dina händer för att ordentligt placera deras rättfärdighetens bröstsköld. Varför? För att de behöver Hans skydd under sin sårbarhet och tro på att Hans rättfärdighet kommer att fylla deras tomhet. Som Jesus sa: ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade” (Matt 5:6).
• Din uppmuntran att låta deras fötter vara skodda med fredens evangelium. De behöver detta för att stå fast. Helen Keller uttryckte det så här: ”Jag vill inte ha den frid som övergår allt förstånd, jag vill ha det förstånd som ger frid.” Det senare leder till det förra. Som Paulus skrev: ”Vaka, stå fasta i tron, uppträd som män, var starka” (1 Korintierbrevet 16:13).
• Din hjälp att lyfta upp deras trons sköld. De pilar som fienden slungar kan genomborra deras hjärta med förtvivlan. Vi behöver den sorts tro som uttrycks i Psalm 27:13: ”Jag hade förlorat modet om jag inte varit viss om att jag ska få se HERRENS goda i de levandes land.”
• Dina vänliga ord som påminner dem om att ta på sig frälsningens hjälm. Varför? För att vårt sinne och våra tankar kan slitas ned av sorg. Detta uttrycks i Psalm 42:12: ”Varför är du nedslagen, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud, för jag ska åter få lovprisa honom, han som är min frälsning och min Gud inför mitt ansikte!”.
• Din styrka och ditt stöd, som tar upp sanningens svärd och lägger det i deras händer. Med denna hjälp kan de ta sig förbi de fästen som håller dem tillbaka:
”För även om vi vandrar i köttet, så strider vi inte efter köttet. För våra stridsvapen är inte köttsliga, men genom Gud är de mäktiga att bryta ner starka fästen, och bryta ner alla tankebyggnader och all höghet, som reser sig mot Guds kunskap, och ta varje tanke till fånga under lydnaden mot Kristus” (2 Korintierbrevet 10:3–5).
Lägg också märke till Romarbrevet 15:1: ”Men vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte leva som vi själva har lust till.”
Vårda med tålamod
Här är några ytterligare tankar för att hålla balansen.
• Å ena sidan vill de som lider känna sig omhändertagna; å andra sidan vill de inte bli kända och stämplade utifrån sin prövning.
• Å ena sidan behöver de som lider desperat stöd från sina vänner och sin familj; å andra sidan tröttnar de på att diskutera sin situation om och om igen.
• Å ena sidan kan den tystnad som de som lider upplever från andra vara helt förlamande; å andra sidan finns det tillfällen då gemenskapen kan kännas helt överväldigande och ohanterlig.
• Å ena sidan behöver de som lider ibland en vän att skratta med; å andra sidan behöver de ofta en vän att gråta med.
Låter detta som en motstridig, motsägelsefull röra som gör att du inte vet hur du ska reagera? Oroa dig inte. De som är utmattade förstår detta dilemma eftersom de lever med det dagligen, om inte varje timme, eller ibland till och med minut för minut. Vi har hopp om evigheten men kämpar också med förtvivlan; vi lever i tro men kämpar också med depression; vi tror på hoppet i Guds löften men kämpar mot missmod.
Paulus talade om paradoxen i den kristna upplevelsen. I 2 Korintierbrevet 6:10 nämner han att de är ”bedrövade men ändå alltid glada”, och i Romarbrevet 7:15 säger han till oss: ”För jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör, för det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”. I 1 Tessalonikerbrevet 5:14 påminner han oss om att ”trösta de modfällda, ta er an de svaga, ha tålamod med alla”.
Vårda utan förutfattade meningar
Antag aldrig att någon utåt visar vad som egentligen pågår inombords, eller att någon som behöver hjälp och omsorg alltid kommer att ta kontakt och berätta det för dig. Att kunna avläsa var en person befinner sig känslomässigt är avgörande för att vi ska kunna vara en effektiv gemenskap av omtänksamma bröder och systrar. Hur gör vi det?
Guds ord kan vara en hjälpsam vägkarta när vi navigerar genom lagren och fasaderna i varje individs personliga terräng. Om vi till exempel är delaktiga i och engagerade i andras liv, observerar och aktivt älskar varandra (Johannes 13:34), är medkännande och vänliga mot varandra (Efesierbrevet 4:32) och uppmuntrar varandra (Hebreerbrevet 3:13), kommer det att bli uppenbart vem i vår mitt som behöver vår särskilda omsorg, vårt vakande öga och vår uppmuntran.
Jag älskar särskilt Hebreerbrevet 3:13, eftersom det grekiska ordet som här översätts med ”förmana” eller ”uppmuntra” är parakaleo. Detta vackert beskrivande verb, som vi här uppmanas att utöva gentemot varandra dagligen, innebär att kallas till en annans sida för att ge stöd och tröst. Denna betydelse förmedlas också när substantivformen av detta ord översätts som ”Hjälpare” i Johannes 14:16, 15:26 och 16:7.
När vi strävar efter att uppfylla denna uppmaning, låt oss då vara lyhörda för vad de som kämpar med utmaningar skulle vilja att vi förstod, vad de behöver av oss och vad de skulle uppskatta. Här är några exempel på vad de kanske vill förmedla.
Saker som dina utmattade vänner kanske vill att du ska veta
• Tack för din förlåtelse, för ibland kanske en utmattad persons reaktioner mot andra inte alltid visar den bästa sidan av dem själva. Detta är inte avsett att ursäkta brister som måste övervinnas, utan för att förklara att människor som befinner sig mitt i något mycket svårt och som lider inte alltid gör rätt. Vi ska vara ”med all ödmjukhet och saktmodighet, med tålamod, så att ni i kärlek har fördrag med varandra” (Efesierbrevet 4:2).
• Tack för att du lyssnar, för att uppriktigt vilja förstå en situation fullt ut genom ögonen på den som är i nöd, snarare än genom dina egna, förmedlar uppriktig kärlek och empati. ”Gläd er med dem som är glada, och gråt med dem som gråter” (Romarbrevet 12:15).
Och om en person som lider delar sin kamp med dig, var medveten om att reaktioner som att ställa nyfikna eller utforskande frågor, försöka presentera alla lösningar på problemen eller vända samtalet så att det handlar om dig själv är samtalsdödare. De är inte särskilt hjälpsamma och bidrar oftast bara till att öka den utmattning som personen redan upplever. ”Allt har sin tid … en tid att tiga, en tid att tala” (Predikaren 3:1, 7).
• Tack för att ni tänker på oss, för tystnaden kan vara förkrossande. Vägen som ledde till utmattning och den känslomässiga påfrestningen som följer med den är helt enkelt svår. Om de utmattade någonsin behöver sin gemenskap för att få stöd, så är det nu. ”allt detta sker till er uppbyggelse, mina älskade” (2 Korintierbrevet 12:19). Och: ”Älska varandra av hjärtat med broderlig kärlek” (Romarbrevet 12:10).
• Tack för att ni respekterar våra olikheter. Var och en av oss är unik. Det gäller även hur vi hanterar prövningar. Ingen av oss kommer att reagera på exakt samma sätt. Vi uppskattar att ni förstår att vi hanterar situationen så gott vi kan, och att det förmodligen inte är på det sätt som ni skulle hantera den – vilket är helt okej.
Vi är också alla unikt skapade, vilket innebär att vi delar med oss till andra på olika sätt. Till exempel kommer de som lever mer offentligt troligen att hantera sin situation mer offentligt, medan de som lever mer privat troligen kommer att hantera sin situation mer privat. Att stanna upp och tänka på dessa skillnader hjälper oss att vara respektfulla och inte såra någon.
Och slutligen, tänk på att om någon delar en personlig börda med dig, ska du först fråga dig själv om det är din historia att berätta innan du delar det samtalet med andra. Om du är osäker är det alltid bättre att vara försiktig. I Kolosserbrevet 4:6 står det: ”Låt ert tal alltid vara präglat av nåd, kryddat med salt, så att ni vet hur ni ska svara var och en”. Och i Romarbrevet 14:19 står det: ”Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och det som leder till uppbyggelse av varandra”.
Som Helen Keller sa: ”Ensam kan vi göra så lite; tillsammans kan vi göra så mycket.”
Bibelcitat hämtade från Reformationsbibeln, (Alternativ – Kyrkobibeln 1917) i alla fall där inget annat anges.
Översatt från engelska med DeepL. Dokument förberedda för översättning av Bill Turnblad. Granskning av bibeltexterna av Sharon Shiver. Korrekturläsning och slutredigering i Ulf Ståhle.
Du kan svara nu. Skriv till oss på info@ucgeurope.org för att få mer information.