29 juni 2026
Scott Delamater
Läsningstid: 11 minuter
Den ursprungliga engelskspråkiga artikeln publicerades i Beyond Today Magazine: Jul-Sep 2026
De flesta kristna idag har inte bott utanför sitt hemlands gränser, kämpat med språkbarriärer eller upplevt den tysta utmattningen av att ha en annan nationalitet än dem de lever bland. Ändå beskriver Skriften Guds folk som främlingar, utlänningar och pilgrimer. För att förstå varför måste vi kanske först lämna den trygga känslan av att vara hemma.
När Amerikas förenta stater närmade sig sitt 100-årsjubileum 1876 förberedde det franska folket en gåva utan motstycke till sina amerikanska kusiner. Den franske politiske tänkaren Edouard René de Laboulaye och skulptören Frédéric Auguste Bartholdi hade utformat en kolossal staty som de döpte till Friheten som upplyser världen. När den stod färdig skulle den bli den högsta byggnaden på Manhattan och resa sig över New York Harbor som en symbol för de politiska ideal som de ansåg att Amerika förkroppsligade.
Statyn finansierades genom privata donationer i Frankrike; amerikanerna skulle stå för byggkostnaden för sockeln. Men donationerna på båda sidor av Atlanten nådde inte upp till målen, och i början av 1880-talet hade projektet kört fast.
Insamlingskampanjerna i USA inkluderade den långrandigt benämnda ”Art Loan Fund Exhibition in Aid of the Bartholdi Pedestal Fund” år 1883. Utställningskatalogen inleddes med en sonett av Emma Lazarus som med tiden skulle förändra statyns symboliska betydelse. De mest kända raderna ur ”The New Colossus” – dikten som nu är ingraverad på en plakett inne i sockeln – uppmanar de trötta, fattiga och hopklungna massorna från den gamla världen att söka sin tillflykt i den nya.
Lazarus var själv ättling till judiska invandrare. År 1882, efter att ha fått kännedom om vågor av antijudiskt våld i det ryska imperiet, engagerade hon sig djupt i att hjälpa de judiska flyktingarna som strömmade in i USA. Deras svåra situation ”upptog gradvis mer och mer av mina tankar och mitt hjärta”, skrev hon i ett brev till en vän. ”Det har nästan trängt bort alla andra ämnen ur mina tankar.”
Hennes engagemang för deras situation och viss övertalning från en vän fick henne att bidra med sina skrivtalanger till insamlingskampanjen. I mindre kända rader i ”The New Colossus” gav hon statyn ett namn som troligen speglade hennes omsorg om dessa flyktingar: Mother of Exiles. Medvetet eller inte, så anknyter dikten till Bibelns återkommande bildspråk om ett fördrivet folk som söker ett hemland.
Långt innan Frihetsgudinnan ens hade utformats, eller innan USA var ett land, lånade nybyggarna i den Nya Världen i stor utsträckning från Bibelns bildspråk om pilgrimer, främlingar och landsflyktiga. I mitten av 1600-talet beskriver guvernör William Bradford de tidiga bosättarna i Massachusetts som ett folk som ”lämnade den vackra och behagliga staden … men de visste att de var pilgrimer och fäste inte mycket uppmärksamhet vid dessa ting, utan lyfte blicken mot himlen, sitt käraste land …”
Hans ord återger Hebreerbrevet 11:13–16, som beskriver de bibliska trosförebilderna– våra andliga förfäder som ”bekänt att de var gäster och främlingar på jorden … [utan att] menat det land som de kommit ifrån … längtade de till ett bättre, det himmelska.”
I början av 1800-talet blev det vanligt att beskriva de tidiga migrationsströmmarna i bibliska termer.
År 1821 beskrev John Quincy Adams dem som ”frivilliga landsflyktingar från ett land som var dem kärare än livet … landsflyktingar för frihetens och samvetets skull.”
År 1830 beskrev Daniel Webster de ”pilgrimerna” som hade landstigit vid Plymouth Rock 200 år tidigare som de som ”strävade efter att åtnjuta en högre grad av religionsfrihet.” I dag associerar amerikaner snarare pilgrimer med den tidiga kolonialtiden än med bibliska tider.
Men dessa tidiga pilgrimer var varken de första eller de sista kristna som såg de bibliska teman som rör pilgrimer och främlingar i sina egna berättelser. Förvisade kristna har länge funnit gemenskap i Hebreerbrevet. Även under mindre extrema omständigheter identifierar sig kristna på främmande platser med dessa hjältar och den längtan som drev dem.
Moderna främlingar
De flesta av oss tillbringar hela livet som invånare i det land där vi föddes. När Bibeln talar om främlingar och utlänningar tänker vi förmodligen först på andra – invandrare till vårt hemland. Däremot förstår kristna som emigrerar till andra länder denna bildspråk ur egen erfarenhet.
Nicole Roig Espinoza invandrade till USA från Chile 2017, strax innan hon gifte sig med sin man, Garrett Fenchel. De två träffades i Chile 2010 och återförenades när de tjänstgjorde tillsammans i ett projekt med United Youth Corps i Guatemala 2015. Efter att ha bott i USA i flera år fick Nicoles far diagnosen en sällsynt degenerativ neurologisk sjukdom, och de flyttade till Chile för att vara nära honom under hans sista månader.
De stannade i Chile i fem år innan de återvände till USA.
Att leva som invandrare i varandras hemländer gav Garrett och Nicole en gemensam förståelse för livet som främlingar och pilgrimer.
”En del av din identitet är det faktum att du är invandrare”, reflekterade Garrett. ”När man kommer hem förväntar man sig att det ska kännas mycket bättre än vad det faktiskt gör. Man tror att det ska vara glädje eller avkoppling, men jag kände mig i stället mycket mer splittrad.”
Nicole uttryckte liknande känslor.
”När jag åkte tillbaka till Chile var det som om jag hade förlorat något”, sa hon.
Denna inställning att identifiera sig som främlingar och utlänningar är något som Gud har försökt odla hos sitt folk i tusentals år.
Guds första nedtecknade ord till Abraham i Första Moseboken lyder: ”Gå ut ur ditt land” (1 Mos 12:1). Han visade Abraham att hans efterkommande skulle vara ”främmande i ett land, som inte tillhör dem” (1 Mos 15:13). Och det var de. Först som nomader, men så småningom som slavar hos de forntida egyptierna. Deras identitet som främlingar drevs brutalt in i medvetandet innan Gud mirakulöst räddade dem.
När de färdades mot sitt förlovade land gav Gud dem lagar om hur främlingar skulle behandlas, lagar som saknade motstycke i de forntida kulturerna. ”En främling ska du inte behandla illa eller förtrycka, för ni har också varit främlingar i Egyptens land” (2 Mosebok 22:21). Han påminde dem om deras förfäders identitet som en drivkraft.
När man omfamnar sin identitet som främling i denna värld blir begreppet hem lite svårfångat.
”När man har bott utanför [sitt hemland] tillräckligt länge, och om man reser fram och tillbaka, vad är då ens sanna hem?” frågade Garrett.
Nicole sa att för henne är hemmet inte alls en plats.
”Man befinner sig mitt emellan”, sa hon. ”Jag känner inte att mitt hem är i Chile.
Jag känner inte att mitt hem är här. Mitt hem är hos min familj.”
Inget hem att återvända till
Familjen Fenchel Roigs fram- och återresor betecknas av vissa myndigheter som ”återvandring”, vilket speglar den rörelsefrihet som vissa migranter har. Men för andra är resan enkelriktad.
Natallia Teague invandrade till USA från Vitryssland via Barbados. Hon växte upp i Sovjetunionen i ett ateistiskt samhälle där hon fick lära sig att troende var obildade. Det var ingen grogrund för kristen verksamhet, men Natallia drogs till kristendomen trots den allmänna avsaknaden av religion.
”Jag letade inte efter det – Gud ledde mig dit”, sa hon.
Hon fick kännedom om Guds högtider (som anges i 3 Mosebok 23) och träffade en liten grupp i Estland inför lövhyddohögtiden.
”Det rådde en annan anda där. Man kanske vänjer sig vid den om man är omgiven av den varje vecka, men första gången man upplever den är den extraordinärt annorlunda”, sa hon. ”Folk var så artiga och vänliga mot varandra. De tog med leksaker till behövande barn och besökte människor i deras hem. Man kunde se i deras ögon att de bryr sig. De var som … människor som inte var av denna världen.”
Efter flytten till Barbados tog livet några oväntade vändningar. Hon ville åka därifrån, men det fanns ingen väg tillbaka till Vitryssland av det enkla skälet att det inte fanns någon församling där. Hon arbetade som volontär för United Church of God och hjälpte till att redigera litteratur på ryska. Församlingen bjöd in henne att arbeta från sitt huvudkontor i Ohio år 2010. Hon träffade sin man David inom några veckor efter ankomsten, och de gifte sig ett och ett halvt år senare.
När Natallia berättade om allt detta gav hon en virtuell rundtur i staden i Vitryssland där hon tillbringade en stor del av sitt liv som ung vuxen och pekade ut museerna och teatern nära det hus där hon bodde.
”Det är en vacker stad”, minns hon. ”Jag saknar den, men den är inte min.”
På sitt sätt ansluter hon sig till dem som, ”om de hade menat det land som de kommit ifrån … hade de haft tid att vända tillbaka” (Hebreerbrevet 11:15). Istället valde hon sin andliga familj framför det som en gång varit bekant. Hebreerbrevet fortsätter med att beskriva Gud som en Fader som ”skäms inte för att kallas deras Gud, för han har ställt i ordning en stad åt dem” (Hebreerbrevet 11:16).
Guds barmhärtighet mot främlingen
Även om vi inte lever som främlingar har de flesta av oss egna erfarenheter av att känna oss utanför – oavsett om det handlar om att flytta till en ny stad, börja på en ny skola eller helt enkelt besöka en okänd plats. Dessa stunder ger en glimt av den obekvämhet som främmande känslor medför, och som Gud vill att vi ska kunna dra nytta av – både när vi ser på oss själva som kristna och när vi styr våra interaktioner med andra.
Werner Solorzano är född och uppvuxen i Guatemala City och invandrade till USA år 2024 för att arbeta i United Church of Gods medieteam. Denna obekvämlighet är inte främmande för honom.
”När man lever som utlänning känner man sig obekväm. Det finns en ständig känsla av att inte höra hemma, av att inte vara en del av det samhälle man lever i”, sade han. Han tittade på sin fru, Stephanie, och frågade: ”Kände du dig obekväm i Guatemala?”
Stephanie Rorem växte upp i Pacifica, Kalifornien. Hennes pappa talade flytande spanska, och familjen Rorem reste regelbundet till Central- och Sydamerika för att tjäna församlingarna där. Stephanie träffade Werner på en av dessa resor. De gifte sig 2018 och bodde i Guatemala City i sex år innan de flyttade till USA.
”Obekvämt? Lite grann. Jag sticker ju ut”, skrattade hon. Med sitt sandfärgade hår och bleka hy var hon en ovanlig syn i Guatemala City.
”Den där [obekvämheten] handlade mer om mig personligen än om hur jag blev behandlad”, sa hon. Även bortsett från hur andra behandlade dem upplevde båda en stilla oro på sina respektive platser, bara av att veta att de var annorlunda.
”Det finns en bibeltext som säger att man inte ska förtrycka främlingen, för man känner till främlingens hjärta”, sa Werner och hänvisade till 2 Mosebok 23:9. Precis som generationer av israeliter som inte kände till slaveri eller vandring måste moderna kristna, som aldrig lever som främlingar, odla en främlings hjärta.
Vi måste minnas vår egen obekvämhet utifrån de egna erfarenheter vi har. Utan den går vi miste om möjligheter att knyta an.
”Jag tror inte att jag någonsin hör särskilt mycket om hur det känns att vara främling”, sa Werner om det moderna kristna budskapet. ”Vissa människor kan helt enkelt inte relatera till det.”
När man kan ta fasta på sin egen erfarenhet som främling förstår man behoven hos dem som på något sätt lever i samhällets utkant, som är beroende av majoritetens välvilja – och som Gud själv tar hand om.
”Ty HERREN, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas HERRE, en stor Gud, mäktig och fruktansvärd, som inte gör skillnad på människor och som inte tar mutor, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar främlingen och ger honom mat och kläder” (5 Mosebok 10:17–18).
Gamla testamentet talar ofta om främlingen i samma andetag som andra maktlösa och marginaliserade individer, och påpekar att Gud har ett särskilt intresse för dem.
Jesus Kristus använde liknande beskrivningar av de maktlösa för att illustrera den omsorg han förväntade sig att hans lärjungar skulle visa.
”För jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum” (Matteus 25:35). Kristna som förstår sin identitet som främlingar och pilgrimer omvandlar den känslan av obehag till omsorg om andra.
Garrett och Nicole upplevde detta när de återvände till USA. Medan de väntade på att hämta sina barn från skolan kom föräldrarna till en av deras dotters klasskamrater fram till dem.
”De dök upp från ingenstans och [mamman] sa: ’Hej, jag vet att det är en svår tid för er att vara här. Och jag ville bara låta er veta att jag tänker på er’”, berättade Nicole. ”Det betyder oerhört mycket. Det var som en frisk fläkt.”
När vi kan utgå från vår egen erfarenhet som utlänningar blir främlingsskap en gemensam grund.
”Kanske är det just det som skapar en kontakt”, sa Werner, ”att de kan se förbi din främmande bakgrund och bara se en annan person som bor här.”
Att leva som främlingar
Att omfamna vår kristna identitet som främlingar och pilgrimer gör mer än att bara knyta oss till människorna omkring oss. Det förenar oss med Gud själv.
Aposteln Johannes beskriver Jesus som den som ”blev kött och bodde bland oss” (Joh 1:14). Han levde som en främling och en pilgrim i en fientlig värld. Han stod inte på samma sida som sin tids rörelser eller regeringar, utan följde syftet hos den som hade sänt honom. Han levde bland passionerade judiska nationalister, romerska erövrare och religiösa fanatiker – inte som en av dem, utan som den andre, en sann främling.
Jesus begär ingenting av sina lärjungar som han inte själv har levt ut. Detta är en stor tröst för Nicole.
”Jag ser att Gud ser vad jag går igenom”, sa Nicole. ”Det känns som att det finns någon där uppe som förstår mig.”
Att leva som kristna innebär att inse hur främmande vi är för de regeringar och system som upprättats omkring oss och att leva som representanter för ett annat rike, precis som Jesus gjorde.
Precis som hjältarna i Hebreerbrevet 11 söker dagens kristna ett hemland. Paulus påminde församlingen i Filippi om att ”vi har vårt medborgarskap i himlarna” (Filipperbrevet 3:20). Det betyder inte att vi saknar jordiskt medborgarskap eller ansvar, men de är underordnade denna större verklighet.
Paulus återkommer till detta tema om var vårt medborgarskap ligger genom att definiera gränserna för vår främmande ställning: »Därför är ni nu inte längre gäster och främlingar utan medborgare med de heliga och tillhör Guds familj« (Efesierbrevet 2:19). Han förenar begreppen medborgarskap och familj till en fullständig vision av tillhörighet.
Detta är inte blomstrande språk. Det finns ett verkligt rike som kristna redan tillhör – en regering som kommer att upprättas på jorden och som inte kommer att ha något slut.
Den finns bara inte här ännu.
Den återfinns i ”staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud” (Hebreerbrevet 11:10), ”levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem” (Hebreerbrevet 12:22), samma stad som Johannes beskriver som ”den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen” (Uppenbarelseboken 21:2) till en ny jord. Den är mer än ett hoppfullt monument, en frihetens fyr eller en symbolisk ”Exilernas moder”, utan ”allas vår moder” (Galaterbrevet 4:26).
För den kristne är den ett hem.
Bibelcitat hämtade från Reformationsbibeln, (Alternativ – Kyrkobibeln 1917) i alla fall där inget annat anges.
Översatt från engelska med hjälp av DeepL. Dokument förberedda för översättning av Bill Turnblad. Bibelgranskning av Sharon Shiver. Korrekturläsning och slutredigering i Ulf Ståhle.
Du kan svara nu. Skriv till oss på info@ucgeurope.org för att få mer information.